Skräplitteratur eller finlitteratur?
Jag älskar att läsa, kunde jag skulle jag läsa dygnet runt. Det finns inget bättre än att öppna en bok och bli helt uppslukad av en ny värld, en persons tankar och känslor. Att läsa är det billigaste sättet att se världen, utan att egentligen lämna sin egen soffa. Men frågan är: Vad är bra litteratur? Vad bör man läsa?
När jag läste engelska och svenska på högskolan pratades det ofta om en "kanon", en sorts gemensam lista på bra litteratur, böcker som alla bör känna till. Det är inte alltid de lättaste böckerna att ta till sig, och tyvärr tror jag många undviker att läsa helt och hållet just för att de inte vill läsa dessa böcker. Jag har inte läst alla dessa böcker, jag vill inte läsa alla dessa böcker. Åtminstone inte bara för att man ska göra det. Jag vill läsa dem för att jag har lust till det.
För inte så länge sedan gav jag mig på Dostojevskis "Brott och straff", en bok som ofta hamnar på listor över böcker man måste läsa. Jag gillade den, och den var inte så svår som jag trodde att den skulle vara. Men jag läste den för att jag ville, inte för att känna mig duktig.
Jag ska villigt erkänna att större delen platsen i mina bokhyllor tas upp av böcker som inte skulle hamna på någon kulturnisses lista över måste-böcker. Jag gillar deckare, typ Dan Brown, Agatha Christie och romantiska böcker. Mina två favoritböcker är Jane Austens "Pride and Prejudice" och Colleen McCulloughs "Song of Troy". Båda två får mig att må bra när jag läser dem, och det tycker jag är det viktigaste när det gäller litteratur. Att man faktiskt känner något, att man får ut något av upplevelsen av att läsa en bok. Vilken bok det sedan är tycker jag spelar mindre roll.
En återkommande fråga är hur många böcker jag egentligen har hemma, så jag tänkte helt enkelt svara med en bild så kan ni se själva. Det ska dock sägas att jag fortfarande har ett par bokhyllor hemma hos mina föräldrar, som jag antar får stå där tills jag köper ett hus som har plats för dem.
När jag läste engelska och svenska på högskolan pratades det ofta om en "kanon", en sorts gemensam lista på bra litteratur, böcker som alla bör känna till. Det är inte alltid de lättaste böckerna att ta till sig, och tyvärr tror jag många undviker att läsa helt och hållet just för att de inte vill läsa dessa böcker. Jag har inte läst alla dessa böcker, jag vill inte läsa alla dessa böcker. Åtminstone inte bara för att man ska göra det. Jag vill läsa dem för att jag har lust till det.
För inte så länge sedan gav jag mig på Dostojevskis "Brott och straff", en bok som ofta hamnar på listor över böcker man måste läsa. Jag gillade den, och den var inte så svår som jag trodde att den skulle vara. Men jag läste den för att jag ville, inte för att känna mig duktig.
Jag ska villigt erkänna att större delen platsen i mina bokhyllor tas upp av böcker som inte skulle hamna på någon kulturnisses lista över måste-böcker. Jag gillar deckare, typ Dan Brown, Agatha Christie och romantiska böcker. Mina två favoritböcker är Jane Austens "Pride and Prejudice" och Colleen McCulloughs "Song of Troy". Båda två får mig att må bra när jag läser dem, och det tycker jag är det viktigaste när det gäller litteratur. Att man faktiskt känner något, att man får ut något av upplevelsen av att läsa en bok. Vilken bok det sedan är tycker jag spelar mindre roll.
En återkommande fråga är hur många böcker jag egentligen har hemma, så jag tänkte helt enkelt svara med en bild så kan ni se själva. Det ska dock sägas att jag fortfarande har ett par bokhyllor hemma hos mina föräldrar, som jag antar får stå där tills jag köper ett hus som har plats för dem.
Kommentarer
Trackback
