Ny adress
När ska man hinna läsa?
Jag läste precis det senaste inlägget, och jag inser att det inte riktigt har gått som jag velat under sommaren. För att vara ärlig var det faktiskt inte bara mitt fel, jag fick jobba lite extra under sommaren vilket gjorde att jag inte hann läsa så mycket som jag hade önskat. Men, jag har heller inte riktigt haft lust. Det är väldigt konstigt och inte heller riktigt likt mig. Tidigare kunde jag plöja två böcker i veckan, nu har jag tur om jag hinner läsa en i månaden.
Nu när höstterminen har börjat kommer det säkerligen bli ännu mindre tid för att läsa, åtminstone annat än mina studenters arbeten. Dock kommer jag att fortsätta min vandring i litteraturen, inte minst på mina svenska B-lektioner där vi arbetar oss igenom litteraturhistorien. Förhoppningsvis får jag lite inspiration därifrån och kanske lite mer lust för att läsa. Jag har dock en bok som jag måste läsa, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, jag är säkert en av de sista att läsa boken, så förhoppningsvis är den lika bra som alla säger.
Detta blev ett ganska rörigt inlägg, jag ska nog gå tillbaka till att bara ta det lugnt ett tag.
Stephen Fry in America
Den senaste veckan har det dock varit lugnare, och efter en tripp till Göteborg med mina systrar kom jag hem med en hel del böcker som lockade. Jag brukar passa på när jag åker iväg så här och köpa några böcker, då inte utbudet av engelska böcker i Jönköping är något att hurra över. Det är ju naturligtvis möjligt att köpa böckerna online (till ett billigare pris) men jag gillar att strosa bland hyllorna och bläddra i böckerna.
En av böckerna jag fick med mig hem var Stephen Fry in America, en bok baserad på komikern Stephen Frys resa genom alla USA:s 50 delstater. För de allra flesta är Stephen Fry kanske känd som Jeeves i Jeeves & Wooster, men vad många inte vet är att han också är författare. Detta märks väldigt väl i den här boken, som inte visar på hans skicklighet i att väva ihop en intrig, men som däremot visar på hans skicklighet i att använda det engelska språket.
Själva upplägget är enkelt: Boken är uppdelad i 50 kapitel, ett för varje delstat, och i dessa kapitel får man följa hans resa i USA. Även om boken är relativt tjock går det inte att säga att man får en komplett bild av USA, för precis som Stephen Fry säger, så består USA av så många olika grupper att det är som flera olika länder.
Det roligaste i boken är när Stephen Fry, som är så brittisk som man kan vara, möter "äkta" amerikaner. Det blir en hel del kulturkrockar på vägen, och en hel del roliga situationer. Han är inte rädd för att göra sig till åtlöje och är väldigt öppen med att vissa saker han gör får honom att se ut som en idiot.
Boken hör ihop med en tv-serie producerad av BBC med samma namn, och det är extra intressant att se en del av det man läst om "i verkligheten". Jag kan verkligen rekommendera både boken och tv-serien för en lite annorlunda inblick i vanliga amerikaners vardag.
The Voice of Hope
Jag skulle ljuga om jag sa att jag genast läste allt om Burma och Aung San Suu Kyi, men hon fanns alltid där i bakhuvudet och när vi skulle skriva ett arbete i historian på gymnasiet var det ett givet ämne. Fortfarande var det ett ganska "barnsligt" intresse, jag kunde inte riktigt förstå allt (jag är fortfarande inte säker på att jag helt och hållet förstår). Vad jag dock insåg ju mer jag läste om henne var att detta var en oerhör modig och bestämd kvinna som vägrade ge upp sina ambitioner, även efter flera år i husarrest. När hennes parti NLD vann en jordskredsseger i Burmas fria val vägrade diktaturen att godkänna valresultaten och arresterade flera av toppnamnen. Flera partimedlemmar har blivit dömda till långa fängelsestraff och en del har torterats i fängelset.
Alan Clements, en amerikan och buddistmunk, har skrivit boken "The Voice of Hope" där läsarna får ta del av hans samtal med Aung San Suu Kyi och hennes närmaste vänner och partimedlemmar. Det som slog mig när jag läste boken var att trots allt Aung San Suu Kyi och hennes närmaste har utstått är det ingen av dem som hyser något agg mot sina politiska motståndare. Även för en buddistmunk verkar det här svårt att förstå, och jag kan hålla med honom. Hur är det möjligt att inte hysa något agg mot personer som har behandlat så många så fruktansvärt? Jag tror att jag skulle ha svårt för det.
Mycket av det Suu Kyi säger i boken är tänkvärt, men en sak hon sa fick mig att tänka till. Hon har kämpat för demokrati i många år, men hon är ändå helt på det klara med att demokrati inte är utan sina svårigheter. Democracy is not perfect. One always have to question. Det är lätt att tro bara för att ett land blir demokratiskt så blir allting bra på en gång, men så är det naturligtvis inte. Samtidigt är det det som är bra med en demokrati, vi har rätt att ifrågasätta.
Ett annat citat som fångade min uppmärksamhet kommer från U Kyi Maung, en av Aung San Suu Kyis närmaste vänner och en av grundarna av NLD. Han säger "Knowledge is essential. [---] To grasp history is to grasp the importance of interrelatedness; where, why and how, the causes, conditions and consequences of thought and action and how they affect the development or demise of civilization - human existence at large. Everyone plays a part and the gift of life is to play that part with profound responsibility." Jag tycker det summerar vad livet handlar om, att lära sig av andras misstag så att man inte upprepar dem, och att man tar eget ansvar. Det handlar inte om vad andra gör mot dig, utan vad du gör med dig själv.
Det blev visst ett väldigt filosofiskt inlägg, men vissa böcker ger en mer att tänka på än andra. Glädjande nog så släpptes Aung San Suu Kyi den 13 november 2010 efter ytterligare några års husarrest, så kanske är demokrati i Burma inte så långt borta.
Perfume
För första gången på länge har jag faktiskt satt mig ner och läst en bok. Konstigt nog har jag de senaste månaderna inte haft lust att läsa, eller jag kanske ska säga att jag inte har haft tålamod att läsa en hel bok. Jag har börjat på flera stycken, men sedan inte läst klart dem. Kanske kan det bero på att jag läser så mycket på jobbet, i och med att jag läser all mina studenters arbeten, kanske har jag helt enkelt inte hittat rätt bok.
Nu har det dock ändrats, och jag ser fram emot att dyka in i min bokhylla och ta tag i de böcker jag inte har läst (och även de böcker jag har läst). Jag började med Patrick Süskinds bok "Perfume" (jag gissar att den heter "Parfymen" på svenska). Den är en bok om Jean-Baptiste Grenouille, som föds med en fantastiskt gåva, han har ett luktsinne som ingen annan. Hans mor avrättas när han är nyfödd, anklagad för att ha försökt döda honom, och han växer upp i olika fosterhem.
Man skulle kunna tänka sig att Süskind använde sig av hans bakgrund för att skapa sympati för karaktären, men tvärtom. Jean-Baptiste Grenouille är en helt igenom ond karaktär. Allt han gör, gör han för sin egen skull. Han har inga känslor för någon annan än sig själv. Allt han bryr sig om är lukter. Det är också den här passionen som leder till hans undergång.
Författaren har inte lagt så stor vikt vid beskrivningarna av personer och miljöer, utan istället lagt allt krut på att beskriva lukterna. Allt Grenouille ser beskrivs med hjälp av dofter. Det blir en intressant inblick i Paris i slutet på 1700-talet, man kan nästan se de stora massorna och känna kakafonin av dofter.
Boken har filmatiserats, jag har dock inte sett den, men jag undrar om man kan överföra känslan av alla lukter till film. Kanske får jag nån dag se efter. Men inte idag. Idag ska jag botanisera i bokhyllan igen. Det lutar åt en bok jag redan läst, dock var det längesedan. Charlotte Brontës Jane Eyre. Vi talade om den på svenska B-lektionen härom veckan, och jag kände att jag blev sugen på att läsa den igen.
Bokmässan...
Hela Svenska Mässan är fylld av böcker, alla sorters förlag och företag som har någon sorts koppling till litteratur. Här kan man shoppa loss, det enda problemet brukar vara hur man ska frakta hem allt utan att förstöra händerna totalt. Man brukar kunna se ganska många kändisar i vimmlet, vilket är lite roligt. Det enda jag har upplevt som kan mäta sig med detta är besöken på Waterstones i London (sju våningar av böcker).
När jag läser vad jag skriver inser jag själv att jag är lite nördig, men jag får väl vara det då. Jag älskar verkligen böcker. Det finns inget bättre än att krypa upp i soffan med en bok när det regnar utanför. Helt plötsligt kan man då befinna sig på andra sidan jorden, i full färd med att gräva ut en antik grav eller letande efter en mördare i New York. Det är det billigaste sättet att resa, samt att man får träna sin fantasi. Tyvärr har jag på sista tiden inte haft tid att läsa så mycket förutom mina studenters arbeten, men jag ska verkligen bättra mig så jag kan uppdatera lite oftare.
Nu ropar sängen efter mig, och kanske hinner jag läsa en liten stund innan jag somnar.
Ibland behöver man påminnas...
Uppgiften han hade var att skriva ett författarporträtt av en klassisk författare och fundera över stil, genre och vilken påverkan författaren har haft på sin period och efterföljare. Jag är van vid att få in arbeten som mest koncentrerar sig på författarens liv och böcker, men studenten idag hade verkligen gått på djupet och kommit fram till det som gjorde Jane Austen till en så bra författare.
En av de saker jag alltid har uppskattat hos Jane Austen är hennes sätt att skriva, och jag tyckte att min student sa det bra när han skrev "I came across a few of her letters to her family members, and was pleasantly surprised when I saw that she wrote in the same style, with that slight touch of highly sophisticated humor that she so gracefully embeds into her writing."
Ibland är det väldigt roligt att vara lärare. Nu ska jag gå och plocka fram Jane Austen ur bokhyllan; kanske ska jag välja en ny roman den här gången?
Tveksam
Jag gillar även böcker som handlar om historia, men inte den vi är vana vid. Tänk Dan Brown och Clive Cussler. Därför skulle man kunna tänka sig att jag skulle gilla en bok som handlade om en alternativ version av Shakespeares "Macbeth", men jag är tveksam. J L Carrell har skrivit två böcker om Kate Stanley som tidigare har forskat om Shakespeare och numera är regissör, och som även tycks dras in i olika mysterier med jämna mellanrum. Jag läste den första boken för ett tag sedan och om jag minns rätt tyckte jag att den var rätt bra, men jag blev besviken på uppföljaren. Det var för många karaktärer som sprang omkring, men aldrig förklarades på ett bra sätt, och att Shakespeare skulle ha fått sin kreativitet genom att ha bevittnat en magisk rit var lite för mycket för mig.
Vanligtvis brukar det finnas något jag gillar i en bok, men här var det svårt att hitta något. Möjligtvis var det återigen Shakespeare som räddade dagen, då de få stycken som finns med från "Macbeth" är det bästa med boken.
Nu ska jag gå och leta reda på nästa bok att läsa. Jag har en känsla av att det kommer bli en bättre bok än den förra.
Fy på mig!
Men jag har faktiskt en ursäkt, jag har läst, bara inte litteratur. Det är dags för det som alla elever fruktar (och alla lärare): nationella proven i engelska. Dessa prov innebär att jag förra helgen satt och rättade ungefär 60 uppsatser i engelska A och B, av varierande kvalitet. Detta har även lett till att jag inte har läst speciellt mycket på sista tiden. När jag har läst har jag dock begravt näsan i James Rollins deckare/thriller/actionromaner (svårt att säga exakt vilken genre de tillhör) om Sigma Force, en grupp militärer som samtidigt är forskare. Det är lite som Dan Brown, men ett högre tempo. Det händer saker från första sidan till sista. Jag har redan läst dem en gång, men även andra gången är de lika spännande.
Eftersom det är fredag kväll OCH min födelsedag tror jag att jag nu ska gå och ta mig ett glas vin och bläddra i mina nya böcker.
Fascinerande människoöde
Ibland gillar jag att läsa något annat än bara skönlitteratur och en av mina favoritgenrer är självbiografier. Jag har läst flera, främst om kvinnor, bl. a. Hillary Clinton, Madeline Albright och Jane Fonda. Alla jag har läst om är imponerande människor som har tagit sig igenom flera svårigheter för att nå fram dit de är idag. Boken jag läser för tillfället får dock allt detta att blekna. Christy Brown, en irländsk författaren som föddes CP-skadad och som endast kunde röra sin vänstra fot. Hans föräldrar vägrade ge upp och lämna iväg honom, trots att de hade det knapert och de redan hade flera friska barn. Alla trodde han var mentalt handikappad, men han lärde sig läsa och skriva, och kunde till och med kommunicera muntligt till viss del. Jag har inte kommit så långt, och det som slår mig så här långt är hur modig hans mamma var, som vägrade lämna iväg honom. När man läser boken är det svårt att föreställa sig att den är skriven en bokstav i taget med en vänsterfot. Där kan man verkligen tala om beslutsamhet. Jag önskar jag ibland kunde vara lika beslutsam.
Litteratur på film - bra eller dåligt?
Även om mitt största intresse är att läsa gillar jag även att titta på film, och jag är naturligtvis som gladast när jag kan kombinera dessa intressen. Jag kan dock bli fruktansvärt irriterad när boken och filmen inte stämmer överens. Naturligtvis har jag förståelse för att man inte kan få med alla detaljer från en bok i en film på en och en halv timme, det är jag helt med på. Det jag irriterar mig på är när man ändrar på detaljer som egentligen inte spelar någon roll (ja, jag inser ironin i att bli upprörd över meningslös detaljer) eller helt och hållet ändrar slutet.
En av de första gångerna jag lade märke till detta var när jag såg "Borta med vinden" för första gången. I boken har Scarlett två barn med en av sina män (kommer inte ihåg om det var nr 1 eller 2), men i filmen har hon plötsligt inga. Man skulle kunna argumentera att det inte gick att få in det i filmen, men kom igen, den är ju redan 4 timmar lång, vad hade en minut till spelat för roll?
Mitt andra hatobjekt vad gäller litteratur på film är Troja med Eric Bana, Brad Pitt och Orlando Bloom. Jag verkligen hatar den filmen. De har verkligen massakrerat Homeros mästerverk, men naturligtvis är filmen endast baserad på Illiaden. Med ordet baserad kan filmskapare komma undan med mycket. Så vad är det då jag avskyr med filmen? I slutet av filmen får man se hur Paris, spelad av Orlando Bloom flyr från Troja tillsammans med Helena. Ska man gå efter Homeros så är det inte så det går till, egentligen ska Paris dö och Helena återförenas med sin make Menelaos, men eftersom det är Orlando Bloom så kan de ju inte ta död på honom. Åh, jag blir irriterad bara jag tänker på det. (Tänk inte på det då, som Bettan skulle säga.)
Efter allt detta klagande måste jag dock säga att det finns böcker som har överförts mycket bra till film, mitt favoritexempel är BBCs miniserie Stolthet och Fördom från 1995 med Jennifer Ehle och Colin Firth. Den är mycket bättre än versionen med Keira Knightley, men även ganska mycket längre, ca 6 timmar. Den är dock mycket sevärd och jag kan starkt rekommendera den, inte minst för att Colin Firth spelar Mr Darcy.
Vilken tycker du är den bästa och sämsta filmatiseringen av en bok?
I stort behov av nya böcker...
Efter att jag äntligen blivit färdig med att organisera min bokhylla upptäckte jag att jag hade mycket mer utrymme än tidigare. Detta betyder endast en sak: nya böcker!
När jag var på stan tidigare idag passade jag på att smita in på bokhandeln och vandra lite bland hyllorna. Tyvärr drabbades jag av samma sjukdom jag alltid drabbas av när jag går in i en bokhandel, ha-begär. Det finns ju så många bra böcker som bara skriker om att få följa med mig hem. Nu lyckades jag dock stå emot, mycket p.g.a. att det verkar som om Akademibokhandeln har tagit bort "köp 4, betala för tre". Nu kunde man istället köpa tre pocket för 149:- men det gällde tyvärr bara svenska pocket. Lite diskriminerande, tycker jag. Jag vill också kunna köpa billiga böcker, men men. Det får bli en tur till de billiga böckernas hemvist istället, adlibris.se.
Jag såg flera böcker som jag skulle vilja ha, och allihop stod på deckarsidan. Akademibokhandeln har lite för många "chick-lit" författare för att jag riktigt ska kunna ta fictionhyllan på allvar. Visst, det är inget fel på Marian Keyes och Sophie Kinsella, men jag behöver ibland böcker med lite mer substans. De hade dock en mycket snygg utgåva av "Catcher in the Rye" som skulle passa bra i min bokhylla, synd bara att jag inte gillar huvudpersonen i boken.
En hel del författare jag redan har i bokhyllan har kommit ut med nya böcker, bland annat Tom Knox. Hans första bok "The Genesis Secret" var väldigt spännande även om den ibland var lite väl detaljerad när det gäller tortyrmetoder. Vanligtvis har jag inte ont av blod och annat äckligt, men den var nästan lite för mycket för mig. Ändå är jag nyfiken på hans nya bok, "Marks of Cain", så vi får väl se om jag vågar ta mig an den. 
Annars är jag så sugen på att läsa Janet Evanovichs nya Stephanie Plum, "Sizzling Sixteen". För er som inte har läst något av henne innan kan jag varmt rekommendera böckerna om Stephanie Plum. Jag brukar få läsa dem när jag är ensam, annars tittar folk så konstigt på mig när jag plötsligt börjar asgarva. Fråga bara min syster, när jag läste den senaste skrattade jag så jag grät. 
Nu måste jag gå och baka fredagsfika till imorgon, och sedan blir det nog att läsa lite Agatha Christie. Jag älskar verkligen Miss Marple, vilken annan detektiv kan lösa ett fall och samtidigt sticka en tröja. Synd bara att jag alltid missar filmatiseringarna på fredagskvällarna. Måste verkligen komma ihåg det till imorgon och sätta dvd:n på inspelning.
Skräplitteratur eller finlitteratur?
När jag läste engelska och svenska på högskolan pratades det ofta om en "kanon", en sorts gemensam lista på bra litteratur, böcker som alla bör känna till. Det är inte alltid de lättaste böckerna att ta till sig, och tyvärr tror jag många undviker att läsa helt och hållet just för att de inte vill läsa dessa böcker. Jag har inte läst alla dessa böcker, jag vill inte läsa alla dessa böcker. Åtminstone inte bara för att man ska göra det. Jag vill läsa dem för att jag har lust till det.
För inte så länge sedan gav jag mig på Dostojevskis "Brott och straff", en bok som ofta hamnar på listor över böcker man måste läsa. Jag gillade den, och den var inte så svår som jag trodde att den skulle vara. Men jag läste den för att jag ville, inte för att känna mig duktig.
Jag ska villigt erkänna att större delen platsen i mina bokhyllor tas upp av böcker som inte skulle hamna på någon kulturnisses lista över måste-böcker. Jag gillar deckare, typ Dan Brown, Agatha Christie och romantiska böcker. Mina två favoritböcker är Jane Austens "Pride and Prejudice" och Colleen McCulloughs "Song of Troy". Båda två får mig att må bra när jag läser dem, och det tycker jag är det viktigaste när det gäller litteratur. Att man faktiskt känner något, att man får ut något av upplevelsen av att läsa en bok. Vilken bok det sedan är tycker jag spelar mindre roll.
En återkommande fråga är hur många böcker jag egentligen har hemma, så jag tänkte helt enkelt svara med en bild så kan ni se själva. Det ska dock sägas att jag fortfarande har ett par bokhyllor hemma hos mina föräldrar, som jag antar får stå där tills jag köper ett hus som har plats för dem.
Saker en språklärare irriterar sig på
Att vara språklärare är ibland underbart och ibland fruktansvärt, både för mig och mina närmaste. Jag kan nämligen inte låta bli att påpeka alla språkliga fel folk gör, både i tal och skrift. Så vad är det då jag irriterar mig på?
När folk säger han istället för honom. Det heter inte "jag såg han igår", utan "jag såg honom igår". Det är det jag hör allra mest, jag hörde det t.o.m. under OS-sändningarna. Jag förstår inte riktigt varför det är så svårt att komma ihåg. Man hör aldrig någon som säger "jag såg hon". Det är ju samma sak.
Stavningen av dig/mig/sig. Jag vet att många lärare idag accepterar stavningen dej/mej/sej men jag vägrar. Hur mycket svårare är det att skriva sig istället för sej, vilket för övrigt är en fisk? Det kan inte vara så mycket svårare, eller hur?
När folk använder ordet dem på fel sätt. Jag kan hålla med om att det inte är helt lätt att använda det, men om man inte är säker är det bättre att undvika det. Många väljer istället att använda dom, vilket är ett bättre alternativ än att använda de och dem på fel sätt.
Så, nu har jag klagat nog. Ha en fortsatt trevlig dag.
Litteratur en lördagskväll
Istället blir det nog till att krypa upp i soffan med en bra bok och OS i bakgrunden. För tillfället läser jag tre böcker samtidigt; Hundra Höjdare av Filip och Fredrik, My Son's Story av Nadine Gordimer och Loyalty in Death av J D Robb. Jag försöker att läsa lite andra böcker än jag brukar, men ibland unnar jag mig ren underhållning.
Vad läser du som underhållning?
